Till sist händer det.

Visst klingar det vackert? Som första vårsolen efter en lång vinter, när smältande is droppar ekande från Ålidhems hustak. Som en första kyss från den du tycker om.

Till sist händer det!

Som när morfar, med ett raggigt lösskägg utanpå sitt egna, till slut knackar på dörren efter att ha gått ut och köpt tidningen för en evighet sedan! Som att få komma tillbaka in i bastun efter att ha rullat naken i snöhögar, skrikandes för full hals.

Som en reklam från Svenska Spel.

Till sist händer det.

Verkligheten, nutiden, är aldrig så vacker som det du minns. Det som till sist händer: du är tvungen att ge upp. Kylskåpet töms sakta men säkert. Tvättmedlet är slut, så ungarna springer runt i kalsonger som snabbt sköljts igenom under kökskranen. Nätuppkopplingen är självklart borta sen länge, men en gemensam mobiltelefon lyckas du skrapa ihop till—kontantkort, naturligtvis. Tur att hyran inte höjts sen förra året. Tur att ungarna får lunch i skolan. Tur att det inte är vinter!

Tunga steg.

»Hemmavarande barn? Så klart, även när det tär.

Bostad? Lägenhet. Vi ryms knappt här.

Arbetssituation? Skojar du med mig?

Skulder? Ja.

Ekonomiska tillgångar? Nej.

Kontoutdrag? (Som om det fått någon action sen ett halvår tillbaka.)

Underskrift och namnförtydligande, det kan jag ge er.«

Räddaren i nöden, förnedring intill döden.

Till sist händer det.