"I think that one of the most important commitments that anyone can make to life or to feminism is to make sure that you deserve your death if you die at the hands of a misogynist, that you have done everything that he in his mind accuses you of, that every act of treason he is killing you for is one you have committed. Like many women, I have a long history of violence against me, and I say, to my increasing shame, that everyone who has hurt me is still walking around. They’re fine. Nothing has happened to them. And when I look at my own life, I think about the difference between being beaten because I didn’t clean the refrigerator and having my life threatened because I am fighting the pornographers. There is a better and a worse, and it is better to encounter anything when you have made a choice that puts you where you want to be, fighting for your own freedom and fighting for the freedom of the women around you. Feminists should remember that while we often don’t take ourselves very seriously, the men around us often do. I think that the way we can honor these women who were executed, for crimes that they may or may not have committed--which is to say, for political crimes--is to commit every crime for which they were executed, crimes against male supremacy, crimes against the right to rape, crimes against the male ownership of women, crimes against the male monopoly of public space and public discourse. We have to stop men from hurting women in everyday life, in ordinary life, in the home, in the bed, in the street, and in the engineering school. We have to take public power away from men whether they like it or not and no matter what they do. If we have to fight back with arms, then we have to fight back with arms. One way or another we have to disarm men. We have to be the women who stand between men and the women they want to hurt. We have to end the impunity of men, which is what they have, for hurting women in all the ways they systematically do hurt us."

Äventyr i natten på ett impulsivt Umeå Open-besök, om än bara för en kväll, i alldeles för tunna tröjor. Har du en vodkaflaska i dina byxor, eller är du bara glad att se mig?


Firade en födelsedag med familjen, hamnade i en kyrkoruin med min bror och en hund och jag behöver verkligen en kamera.


Fick ännu ett tecken på att den här stan är för liten, för gammal, för gjord nu.


Och ikväll en kort välgörenhetsspelning jag egentligen inte orkar med. Men nya gitarren får lite action och det är alltid roligt när man väl står på scen.

Jag är förkyld. Och ja, trots att (det superbästa) citatet (av Anne Sexton) ovan nämner hosta så hostar jag själv inte så mycket. Nej, jag rinner, mera. Lite som mest hela tiden, som en läckande kran. Dropp, dropp, dropp, dropp, hela natten tills man blir som galen. Äckligt.

Rökning är nog bra mot snuva, för jag har fått för mig att det torkar ut diverse slemhinnor! Kanske är det därför jag känner av det så mycket just nu, när det var över sex timmar sedan jag tog min senaste cigg? Har hur som helst inte råd med fler, så nu får jag vara sjuk på riktigt ett tag. Kanske till och med sjukanmäla mig i morgon, för att inte smitta ner någon svag gammal stackare så den dör. Skulle få så dåligt samvete.

Tack för de boktips jag fått hittills, de åker allihopa på min önskelista på Adlibris tills jag fått råd att beställa hela högen, tillsammans med allt som redan ligger där!

Och sommaren är nog snart helt bokad alltså, med jobb och festivaler och folk man inte träffat på länge, känns bra!

Jag har massor av små rivsår precis ovanför min navel. När jag låg i sängen ville min katt bädda till min mage med sina klor. Tanken var god, men det svider lite.

Nu känns det som att det hänt så mycket sedan jag skrev senast. Jag vet inte om det stämmer, men allt är ju relativt!

Jag har knappt skrivit någon musik på sistone; det kommer bara ingenting alls. Kanske äter jag för dåligt så att kreativiteten saknar energi (det är inte en dag utan att få kramp i magen eller blodsockerfall alltså, känner mig nyttig), eller så tänker jag för mycket på annat, saknar någon, eller så är det för att jag börjat röka igen, eller så är det något helt annat. Vad det än är vill jag komma ur det!

Jag har iallafall varit väldigt kulturell senaste veckan. Det ni! På Norrlandsoperan såg jag Carmen i onsdags (rekommenderas) och igår en uppsättning med FAKK i Umeå i samband med Internationella Kvinnodagen. Feminism på en väldigt basic nivå, men uppenbarligen väldigt upplysande för några jag såg den med! Det är aldrig något negativt.

Såg ju Refused på Scharinska också, förra veckan! Men det har jag nog berättat om för alla två eller tre gånger redan.

På måndag börjar mitt nya liv, men sysselsättning på heltid utanför stan. Förhoppningsvis håller det ända fram tills i höst!

Puss och kram, skilsmässobarn.

Just nu läser jag Paulo Coelhos "Veronika bestämmer sig för att dö", och min favoritlåt är "Hard Life" med Bonnie 'Prince' Billy (från "Master and Everyone"). Bara för att uppdatera om min kulturella konsumtion, liksom. Den tidigare ger mig lite ångest och jag vill läsa klart den rätt snart, men jag tycker om den ändå. För visst är det så, att bra konst är den som skapar reaktion? Den senare är bara en så snygg låt.

Jag gigade på Hamnmagasinet i går och spelade en massa countrymusik tills folk blev less på mig. Men jag har bara blivit mer förälskad i genren sedan jag skaffade min nya gitarr och jag har så mycket kvar att lyssna på! Det känns bra. Just ja. Måste döpa gitarren också. Men det är skumt att döpa den efter någon man känner, och samma sak att ge den något av de namn jag paxat för eventuella barn i framtiden. Liksom, jag vill inte döpa min unge efter min gitarr, hen skulle fan ta illa upp. Så där har jag fastnat lite.

Och bloggen ser lite annars ut, för jag testar ett annat utseende. Eller, ja, det är typ samma fast jag får plats med större bilder. Mina gamla inlägg kan nog se lite off ut, men det är sånt som händer!

Fuck. Trött. Skulle nog kunna dryga på och ordbajsa för att få ett dubbelt så långt inlägg, men varför göra det när jag faktiskt får sova längre än sju timmar i natt? God natt.

Det visar sig att jag är som allra lyckligast när jag har mycket jag måste göra! Vem kunde ha väntat sig det av killen som inte ens lyckades få ett slutbetyg från gymnasiet?

Just nu jobbar vi med att spela in en musikvideo med Night Skies som kommer äga.

Och jag har en spelning på fredag; bara jag och en gitarr. Så nu måste jag fan lära mig lite musik ändå…

Äntligen hemma för dagen iallafall, lagade en jävla fantastisk middag och nu är jag bara mätt och smälter maten.

Allt kommer fan att bli bra, på det stora hela.

Köpte nya sexiga tighta byxor. Du har rätt, jag kan nog behöva en ordentlig kamera. Men sexiga byxor inte desto mindre! Ett par i gråaktig khaki och ett par i typ bränd orange, så nu har jag tre (3!) hela par byxor!

Och allvaret:

Att bli lyckligare av att bryta upp med någon man fortfarande tycker så väldigt mycket om, hur ofta händer det? Blir nästan lite rädd av lättnaden (så ska man väl inte känna?) men försöker bara att inte tänka för mycket. Tycker man om någon så gör man det, och det är alltid alltid bra.

Det är tjockt av is på insidan av låset. På insidan. Som i: innanför dörren, där vi bor, där det ska vara varmt. Visst, jag vet, det är kondens och metall blir kallt och det sprider sig från andra sidan, så det är inte konstigt egentligen. Men det ska inte vara så här, så är det bara! Svinkallt. Jag kan inte ens gå ute utan vantar i fem minuter utan att börja oroa mig för köldskador och sönderfallande, svartnade fingertoppar. Varför bestämde sig de ursprungliga västerbottningarna för att bo här, och inte gå en bit söderut innan de slog sig till ro?

Kopierar för övrigt E litegrann och hypar en låt i rubriken. Eller, en låt… Hela skivan, egentligen. "There Is No-One What Would Take Care of You" av Palace Brothers. (Som senare blev Bonnie 'Prince' Billy, big surprise va?)

Annars händer det nästan ingenting. Videotelefoni, rastlöshet, pengapanik och saknad saknad saknad. Vad fånig man blir ibland.

Piggelin till frukost.

Ska nog byta namn på bloggen till piggelin-bloggen.

Hörde att Piggelin var rätt veganska, så nu tänker jag inte äta annat på en vecka.

Jobbet rök, så nu ska andra planer smidas.

Och jag vill åka till andra sidan världen.

Andra dagen på nya jobbet idag. Gnällspiken från Värmland slutade tvärt efter lunch efter att inte spenderat en minut utan att prata om pengar, så nu är det lite roligare.

Pratade med någon jag tycker om på Skype, bästa på hela veckan. (Säger han tisdag kväll…) Måste uppenbarligen skriva och spela in mer musik. Ska jobb ta så här mycket på annan produktivitet?

Saknar, så mycket.

Utdrag ur min lilla svarta bok:

Lycksele Station

De har en fantastiskt enkel liten detalj i magnetröntgenmaskinen: en liten vinklad spegel ovanför ditt ansikte. Idag var den riktad mot ett fönster, och trots att jag låg trängre än i en likkista kvävde det inte. Det är okej att ligga stilla i det infernaliska vinandet och dunkandet när jag kan se snön och träden och enstaka bilars framlyktor utanför.

Jag somnade på tåget. Drömde fem drömmar, alla förbjudna, snuskiga, sånt man inte talar om. Borta så fort jag vaknade, men känslan satt kvar i flera minuter. Sånt talar man inte om. Fortsätter bara stirra ut i det vita.

Min kropp är trött och mina ådror troligen fulla av kontrastvätska.



Men jag hittade snögubben helt själv.