... förutom att jag inte ska hamna på SF-taket i ett lite väl överförfriskat tillstånd i år!

and your ungloved hands

souvenirs from an after-party

It's getting old, ready to go

not sure where we stand

but you tell me it's only getting harder

I'd give up my paycheck

and all that I own

for something resembling another chance

'Cause life isn't wasted

when I've got you around

but I'm grasping at straws

and I already feel lost

Ikväll hade jag tänkte göra tidig kväll. Höll på att däcka till Gremlins vid nio-tiden. Nog har min bror en schysst idé om vad som är en bra julfilm, alltid.

Nu sitter jag i mina nya hörlurar, blåser tuff musik för full volym för att känna vad de orkar, men hade gärna bara varit där jag var för några timmar sedan ett tag till. Nåväl.

Släkten verkar vara mån om min bildning, så jag har två exemplar av Tomas Tranströmers "Samlade dikter 1954-1996" nu.

Imorgon bär det norrut! Tur att familjen är en jag tycker om.

Just. Scharinska, 28/12, 20 år, 100 spänn. Sol & Vår och de fantastiska Nasty Music. Se oss!

Tove är hemma från Oslo över jul. Efter att ha stött på varandra på Hamnmagasinet tog vi bilen ut till Nydalasjön för att bara låta tiden gå och se den norrländska vintern. Strålkastarna lämnade vi påslagna; de lyste ut över isen som vi inte vågade gå ut på. Kylan kom ju med Tove, och det var bara i förrgår. Ingen bra is på den tiden.

Annakarin är också hemma; hälsade på hennes mamma med pekfingret på fel sida av hennes hand. (Hoppas hon inte märkte något.)

Fler oslianer på Umeås värsta krog. Hem, bang-bang-bangity-bang och sömn.

Idag var också en bra dag. Faktiskt.

xo mom

Nu snöar det ute. Stora, torra flingor som bara lägger sig på halsduken utan att man blir blöt.

Det är en liten skog mellan busshållplatsen och mitt hus, där vägen är kantad med gatlyktor. Det är sällan romantiska ögonblick kommer från ingenstans, men när jag såg snöflingorna som lystes upp av lamporna samtidigt som Tom Waits balladerade i hörlurarna slog det mig. Romantik.



(Hej Emma)

Till sist händer det.

Visst klingar det vackert? Som första vårsolen efter en lång vinter, när smältande is droppar ekande från Ålidhems hustak. Som en första kyss från den du tycker om.

Till sist händer det!

Som när morfar, med ett raggigt lösskägg utanpå sitt egna, till slut knackar på dörren efter att ha gått ut och köpt tidningen för en evighet sedan! Som att få komma tillbaka in i bastun efter att ha rullat naken i snöhögar, skrikandes för full hals.

Som en reklam från Svenska Spel.

Till sist händer det.

Verkligheten, nutiden, är aldrig så vacker som det du minns. Det som till sist händer: du är tvungen att ge upp. Kylskåpet töms sakta men säkert. Tvättmedlet är slut, så ungarna springer runt i kalsonger som snabbt sköljts igenom under kökskranen. Nätuppkopplingen är självklart borta sen länge, men en gemensam mobiltelefon lyckas du skrapa ihop till—kontantkort, naturligtvis. Tur att hyran inte höjts sen förra året. Tur att ungarna får lunch i skolan. Tur att det inte är vinter!

Tunga steg.

»Hemmavarande barn? Så klart, även när det tär.

Bostad? Lägenhet. Vi ryms knappt här.

Arbetssituation? Skojar du med mig?

Skulder? Ja.

Ekonomiska tillgångar? Nej.

Kontoutdrag? (Som om det fått någon action sen ett halvår tillbaka.)

Underskrift och namnförtydligande, det kan jag ge er.«

Räddaren i nöden, förnedring intill döden.

Till sist händer det.

Jag har material nu. Jag har mikrofoner, en stabil dator och diverse instrument. Ändå blir det ingenting.