Jag tror att film i allmänhet och tv-serier i synnerhet har förvridit min syn på min egen verklighet. Just nu är det en rad filler-avsnitt jag måste gå igenom för att komma till de bra bitarna, men här kan jag aldrig snabbspola. Eller för den delen kolla på Wikipedia för att se när handlingen sätter igång igen. Verkligheten fungerar ju inte så, och jag kan sitta i evigheter och vänta på en bra säsongs- eller till och med serieavslutning där allt knyts ihop till en liten bra poäng och livet går vidare utan att någon tittar. Verklighetens serieavslutning är väldigt mycket mindre lockande och tenderar inte att vara välskriven och tillfredsställande.

Men jag väntar bara på att berättelsen Axel ska fortsätta, och jag väntar på att inte vara ensam.