Lose your imaginary friends
Det finns någon jag alltid alltid glömmer att berätta om då folk frågar mig vad jag lyssnar på. Det är Ed Harcourt. Trots att jag jämt glömmer honom så blir jag alltid så glad av hans musik, och väldigt sällan less. Lyssna på låtarna "Lustre", "Shadowboxing" och kanske "Beneath the Heart of Darkness".
och av alla de små drömmar vi hade tillsammans
var det knappt några som blev av
våra planer och idéer stod som ekrar kring ett nav
men jag tror vi tömde däcket tills luften inte var kvar
Some steps to take before you get rolling
Nu skriva en lång lista på saker att acceptera! Jag gillar listor.
My life is sunshine, lollipops and rainbows
Det blir bara kallare och kallare och jag kunde konstatera i natt att jag nog aldrig kommer vänja mig hur många år jag än bor här.
Allt är som det alltid har varit. Tror jag. Inget nytt under solen, eller i Umeå. Men blir det nytt någon annan stans, eller blir det kanske samma eftersom att jag alltid har med mig mitt enkelspåriga jag? Inser hur som helst att jag har blivit dålig på att formulera mina tankar om inte annat för att de går flera gånger så snabbt som jag kan skriva.
"Ät då, Axel." För det börjar bli frukostdags i alla fall, innan jag ska ge mig ut i kylan igen!
Men så här tänker jag genom böcker, filmer, musik och kyla: Det kanske tar ett år, sen är man less. Att det helt enkelt är så krasst. För det är ett år nu, ungefär.
I must have had a peculiar kinda charm for you to fall in love with me
Pedalerna rör sig inte i takt till musiken, men jag gör det. Då kommer jag snabbast hem, bort från regnet. Väl hemma välkomnar demonkatter mig, från vänster ögonvrå. De försvinner alltid så fort jag tittar dit. Jag tänder lyset i trappen.
Dagarna är fulla av lugn apati medan kvällarna och nätterna bjuder på förvirrad förförelse och egendomlig extas, allt detta om vartannat. Regnet är inte vad jag vill ha av hösten men duger så länge viktiga papper inte blir vattenskrynkliga, så länge bläcket inte flyter ut.
Sömn längre än vad kroppen tål och mer regnmusik från fönsterglipan än vad två öron klarar.
Klart jag citerar Kent. (Tungor.)