Pedalerna rör sig inte i takt till musiken, men jag gör det. Då kommer jag snabbast hem, bort från regnet. Väl hemma välkomnar demonkatter mig, från vänster ögonvrå. De försvinner alltid så fort jag tittar dit. Jag tänder lyset i trappen.

Dagarna är fulla av lugn apati medan kvällarna och nätterna bjuder på förvirrad förförelse och egendomlig extas, allt detta om vartannat. Regnet är inte vad jag vill ha av hösten men duger så länge viktiga papper inte blir vattenskrynkliga, så länge bläcket inte flyter ut.

Sömn längre än vad kroppen tål och mer regnmusik från fönsterglipan än vad två öron klarar.

Klart jag citerar Kent. (Tungor.)